fordringar skulle hafva besparat många bland dem en mängd fel och förvillelser, vida oförenligare med det sanna snillet, än detta sistnämda med smakens påstådda tvångslagar.
Det är således på långt när icke om rangen af de högre och förut osedda skönheter, som desse författare vanligen lemnat anledning att med dem tvista. Det är om nödvändigheten att undvika sådana brister och olämpligheter, som icke sällan hindra deras skrifter att vara ens medelmåttigt goda, ens läsbara. Sådan är, t. ex., denna bekymtnerslöshet om allt ändamål af sanning, nytta, verklighet, som någon gång hos dem röjer sig; sådan, denna ofta svindlande fart, som blott vill uppåt och för öfrigt ingenstädes; som derföre följer ingen väg, och länder hvart det träffar sig: sådant, detta osammanhang, detta djupa töcken af förvirrade bilder, känslor, tankesyftningar, genom hvilket ofta intet ändamål låter skönja sig, ingen strimma af ljus leder läsaren; sådana, ändteligen, dessa kramplika omvexlingar af spänning och slapphet; denna laglöst frisväfvande stil, som tyckes blanda sig, nu med skyn, nu med jordstoftet; denna löjliga ton af stolthet, som öfverallt är personens, aldrig ämnets; som ej upplyfter, men gör flat; som skall vara styrkans, och är råhetens. Det är först när dessa och andra hos dem
