vanliga fel undvikas, när smakens och reglornas förnekare uppvisa något arbete, som med trots af reglorna likväl förenar ordning, sammanhang, tankeljus, stilens fullkomlighet, tonens anständighet, det är först då, säger jag, icke förr, som det må tillhöra dem, att bestrida nödvändigheten af smakens föreskrifter, och som det blir deras vederparters åliggande att försvara den.
I sanning, om en och annan skrift af detta slag också innehåller, hvad man ej kan neka, några sanna, eller låt vara, äfven stora skönheter: hvad äro likväl dessa, utom deras rätta rum, eller framställde i falsk dager, eller förvirradt hopförda, eller med långa mellanskof, nu af medelmåtta, nu af osmaklighet? Hvad äro skönheter, som icke sammanstämma till ett gemensamt ändamål, och som tillhopa icke utgöra något helt, någon ännu större och skönare skapelse? Det är icke nog att deras förtjenst derigenom förminskas, den blir ofta ingen, ofta blott ett starkt sken, som desto klarare uppdagar de öfriga bristerna. Man behöfver ej mer än denna betraktelse, för att nödgas medgifva smakens nödvändighet.
Men om smakens lagar hafva, som jag här visat, deras fritänkande förnekare, så hafva de äfven (och detta är den andra afvägen) deras intill vidskeplighet rättrogne anhängare. Det
