Sida:Leopold Samlade 6 1833.djvu/32

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 28 —

gifves menniskor, hos hvilka förnuftet, sanningen, smaken, allt förvandlar sig till fördomar och vidskepelse. Deras öfvertygelse fästes vid ingenting genom klar urskillning, utan blott genom vana eller myndighet. Så i religionen, så i borgerlig klokhet, så i vitterheten. Det har varit tidehvarf, då en enda tänkares mörka systematik oinskränkt beherrskat menniskoförnuftet, och gjort derigenom både filosofi och vitterhet till nästan blotta trosläror, grundade på tanken om hans ofelbarhet. Långt efter Aristoteles uppstego ännu andre lagstiftare för skaldekonsten eller vältaligheten, som byggde på hans grunder, och tillade nya klyftigheter. Man har sett metafysiken på detta sätt med en alldeles geometrisk noggrannhet afmäta och indela bildningsverlden, utstaka dess gränsor, fastställa och omskrifva alla slag af vitterhet, alla slag af möjlig tankeskapelse, och inpå bråket uträkna för hvardera måttet och kosan af snillets utflygter. Det är svårt, (man förlåte mig denna friare liknelse) det är svårt, säger jag, att under detta tvång af alltid mötande föreskrifter betrakta skalden och vältalaren annorlunda, än såsom ett dansande barn, rörande sig vid hvart steg taktmässigt, efter läromästarens ständigt ledsagande eller rättande hand.

Men det är ej detta stränga estetiska