regeltvång, som någonsin varit hos oss den rådande fördomen. Det gifves andra slag deraf: ett i synnerhet, vanligt i vår vitterhet, och mäktigt nog att länge qväfva dess tillväxt. Ingenting är nemligen allmännare, än att personer, bekanta med någon främmande nations berömda skrifter, finna hos sitt eget språks författare nästan intet annat än råhet, vanmakt, ohehag, och dömma förtjensten af hvart inhemskt försök blott och endast efter dess mer eller mindre synbara hämtning af dessa utländska efterdömen. Sådant var länge i Rom det grekiska språkets företräde, intill dess man såg Homerus och Demosthenes, om ej öfverträffas af Virgilius och Cicero, åtminstone af dem på egna och nya vägar upphinnas. Sådant är ännu hos oss det fransyska språket, hvilket man kan anse nästan såsom moderspråket för den högre sällskapsverlden, och hvars författare derigenom blifvit upphöjda till rang af fastställda mönster för all slags vitterhet; en ära, som de äfven, medgifvom det, i många afseenden onekligen förtjena.
Ingenting borde i sanning vara för en svensk auktor mera smickrande, än att kunna sägas verkligen likna någon af dessa stora och odödliga skribenter. Men man vill veta hvad med denna likhet i allmänhet förstås. Nästan alla fransyska författare hafva med hvarandra en viss allmän
