Vi hafva här, ett anlet, som mänger behag — en blick, drägtig af längtan — ett glas, som ej stänger ett paradis — himmelens demanter, hvari den sköna skulle spegla sin fägrings amaranter. — Något annorlunda hos Tasso. Himmelen, säger han, är blott värdig att vara din spegel, och i stjernorna kan du betrakta skönheten af dina anletsdrag. Mera finnes ej i originalet. Demanterna och amaranterna härleda sig från öfversättarens egen makalösa magnificens. Hr A. älskar att i allmänhet sätta smaragder, topaser, karbunkler, hvar han kan, i stället för meningar: så att det ingalunda är ädla stenar, som felas i hans verser, hvad som annars fattas dem.
Jag kan ej lemna följande förtjusande slutstrof obemält:
Då nu hon smyckat sig, beredd hon bjuder
Sin vän farväl, och kysst ur famnen rymmer. —
Han stannar; ty hans sällskap hon förbjuder,
En vink all åtrå efter medfart skymmer:
Och ensam går, bland trän och kreaturen,
Den älskande, på blida drömmar buren.
Läsarn finner här slutligen, en skönhet, som kyst rymmer ur famnen — en vink, som skymmer all åtrå efter medfart — en älskare som går, buren, ..... bland trän och kreaturen —
