öfverensstämmelse af ton och uttryck, utan att derföre vara alla lika stora skribenter, eller ens alla upphöjda öfver medelmåttan. Tvifvelsutan borde frågan här endast kunna uppkomma om en Despréaux's, en Racines, en Voltaires, eller deras sanna lärjungars företräde i snille och skrifart framför den stora klassen af medelmåttiga författare, icke blott i andra främmande språk, utan äfven i deras eget. Ty om orden god smak, god ton icke hafva denna betydelse, hvilken hafva de då? Men görom ett rättvist undantag af några få sannskyldiga granskare, och sedan sägom: hvarom är frågan hos de öfriga? Visserligen ej om dessa nyssnämda sanna efterdömen af smak och skrifsätt, utan oftast eller endast om den fransyska tonen i allmänhet. Det är icke det sällsynt goda, det verkligen förträffliga af den fransyska litteraturen, som man sätter till mönster, det är just tvertom det hvardagliga, det öfverallt förekommande, det med hvar fransysk skribent, god eller slät, gemensamma och genom blotta språkets natur redan gifna: ordställningen, ljudfallet, talesätten, med ett ord, likställigheten af uttryck och språkvändningar. Jag gör ej en satir, utan en allvarsam undersökning. Men så långt den kunnat af mig sträckas, är det vanligen detta nyssnämda och ingenting annat, eller, för att säga kortare,
