sjelfva det fransyska språket och ingenting annat, som man tyckes egentligen sakna i vår vitterhet, och som man i sanning med stort skäl påstår ej finnas, eller kunna finnas hos våra författare.
Men gifvom åt denna beundran för all fransysk litteratur den billigaste tydning, som synes möjlig. Antagom, att den ej grundade sig på blotta fördomen för ett språk, med hvilket örat, tanken, uttrycket hos oss alltför tidigt införlifvas, och som man vänjer sig att beundra, innan man ännu lärt att rätt känna eller nyttja sitt eget. Erkännom detta språks naturliga behag, och jemte dem äfven dess företräde, både i antalet af stora snillen, och i författarnes allmännare förtjenst. Men detta företräde, är det ett annat, än den redan mognade, utbildade mannens, framför den ännu tillväxande, halfdanade ynglingens? De hafva rätt, desse fransyska språkets ifrige älskare, de hafva rätt deri, att begge språkens vitterhet ännu icke kan jemföras, hvarken i rikhet på goda skrifter, eller må hända i deras fullkomlighet. Men hafva de rätt att på denna grund förneka vårt språk all skönhet? våra författare nästan all jemförlighet i smak och odling? ja, hvad någre hittills gjort, sjelfva möjligheten att en dag jemnas med sina utländska föregångare? Hafva de rätt att framställa för oss den fransyska smaken, och endast denna,
