Urskillning. Gåfvan att fatta med snarhet det, som upplyser sakers eller tillfällens olika beskaffenhet. Den som talar abstrakt förnuft i ett Hofsällskap, har ej urskillning. Den som jollrar, visar den.
Omdöme. Gåfvan att sluta af jemförda begrepp, vare sig i tankeämnen eller lefnadsvärf. Då det betraktas, icke såsom en enda akt, utan såsom en beständig egenskap, betyder det öfvad urskillning. En man af omdöme är den, som vant sig att med urskillning betrakta hvar sak till dess natur och förhållande. Den som med sin förtjenst jemför sina fordringar, och rättar dem derefter, visar omdöme. Den som svarar dumt och ovettigt på en anständig kritik, har ej omdöme; för tre orsaker. Först, för det han skrifver dumt; för det andra, för det han skrifver ovettigt; och för det tredje, för det han skrifver både dumt och ovettigt; af hvilka tvenne saker, dumhet och ovett, uppkommer likasom i kemiska blandningar ett tredje, som är en ofantlig löjlighet.
Förstånd. Skörd af omdöme. Samladt förråd af dess pröfningar, särdeles i ämnen, som höra till samhällslefnaden. Man säger icke: en man af förstånd i metafysiken, i astronomien, i geometrien. Man säger helt enkelt: en man af
