såsom ett ovillkorligt mönster, ett ideal af fullkomlighet, med hvilket all olikhet är ett obehag, och från hvilket all afvikelse vore en orimlighet?
Man vill finna i den fransyska vitterheten i synnerhet tvenne egenskaper, som den påstås äga, om ej ensam, åtminstone till högre grad än andra nationers. Det är från dem man tyckes sluta, å ena sidan till smakens allmänna förträfflighet hos dess författare, och å den andra till vårt språks afstånd derifrån. Dessa tvenne egenskaper äro sammansättningens klarhet, och stilens alltid jemna värdighet. Jag nekar ej att de utgöra, rätt förstådda, smakens ovillkorliga fordringar, och att det fransyska språket kan i hög grad berömma sig deraf. Men jag frågar, huru skulle denna skrifartens klarhet ej nödvändigt finnas i ett språk, som sedan mer än halftannat sekel genom dess bruk i all sammanlefnad, i allt slags umgänge, och i alla slags skrifter, blifvit omsider så fullkomligen bestämdt till hvart ord, hvart uttryck, hvar art af grammatisk eller rhetorisk sammanbindning? Huru skulle deremot för ett språk som vårt, ännu så nytt i sin odling, nya skapelser af ord och uttryck, nya försök af ordställningar och sammanbindningar icke vara och ännu länge blifva nödvändiga? Denna växande
