odling, är den ett bevis af smakens brist hos våra författare? Är den ett af språkets naturliga aflägsenhet derifrån? Om likväl derigenom den fransyska klarheten ofta måste i våra skrifter saknas för en viss klass af läsare, hvarifrån kommer, och hvars fel blir detta? Månne språkets, som icke kan gå en annan väg till fullkomlighet, än den alla andra, och bland dem sjelfva det fransyska, förut nödgats följa? Månne författarnes, som endast på detta sätt kunna förädla och rikta det? Eller månne icke snarare deras, som med fördomen om ett annat språks uteslutande företräde, må hända aldrig fäst ett uppmärksamt ögonkast på vår inhemska vitterhet; och som nödvändigt måste finna sig främmande i ett redan utvidgadt språk, hvars tillväxt och utbildning de icke vårdat sig att följa.
Det återstår att tillägga ett ord angående Stilens värdighet. Jag föreställer mig ej, att man lärer för saknad deraf anklaga våra goda författare. Denna förtjenst förutsätter i synnerhet undvikandet af två fel: af låga ord, och af allt för hvardagliga talesätt. Ingen nation har, det är sant, sträckt grannlagenheten i detta afseende så långt som den fransyska. Men undvikandet af ett fel leder ofta till ett motsatt större. Med den omsorg kan man undfly uttryckets påstådda
