oädelhet, att man gör hälften sf sitt språk obrukligt för den ädlare skrifarten, och att man till större delen utesluter derifrån både denna träffande egentlighet, som ofta så lyckligt bestämmer tankens föremål, och dessa sinnligt målande drag, som alltid tala med så stort behag till inbillningen. Jag lemnar andra att dömma, huruvida det fransyska språket af en sådan förebråelse verkligen träffas eller ej. Hvad man åtminstone oftare påstått, det är att sjelfva Corneilles, Racines och Boileaus språk på långt när ej äger för den egentliga poetiska stilen, det vill säga, för den sinnligt målande, de fördelar som Homers, Theokrits och Virgilii, eller ens som Popes, Miltons, Ariosts. Det har blifvit sagdt och upprepadt, att icke allenast de flesta ord och termer af åkerbruk, slöjder och hvardagslefnad, utan nästan alla smärre sinnliga föremål, och med dem, många af dessa lyckligt bildande drag, som i hela dess lifliga synbarhet framställa en sak för inbillningen, fått i detta språk ett anseende af låghet, som utesluter dem från den ädlare stilen: att i synnerhet den fransyska skaldekonsten derigenom fått en viss abstrakt enformighet, en viss tomhet på sinnligt innehåll, en viss brist på färgor och skapelser, som inskränker den inom kretsen af allmänna uttryck och retoriska former: att dess verkliga
