företräde förnämligast ligger i dess behag för umgänget, i teaterstilen och känslans uttryck; men att just dessa förtjenster, hvilka utgöra ett eget slag, svårt att förena med den sinnligt bildande skaldesångens, i märkbar mån skadat språkets öfriga fullkomlighet.
Det är icke jag, som vågar göra den fransyska vitterheten någon af dessa förebråelser; det är den störste ibland dess författare, det är sjelfva Voltaire, som inför smakens och snillets högsta domstol i sitt land upprepar och nödgas medgifva dem.
Men om man således ej kan tvifla om grundligheten deraf, och om den fransyska smaken visserligen icke blir ett i alla afseenden ovillkorligt efterdöme för andra nationers, hvad skall man då säga om dessa domare i vitterhelen, som med en uteslutande beundran för allt hvad som blott flutit ur fransysk penna, sätta bland oss höjden af förtjenst i den mest enträgna härmning deraf? Man lärer ej förebrå mig, att jag öfverdrifver. Jag skulle i det fallet äga mitt försvar färdigt i nästan alla våra goda skribenters erfarenhet. Knappt lärer någon bland dem finnas, som icke mer eller mindre rönt obehaget af en författares belägenhet, som måste följa naturen och fordringarne af sitt eget språk, men dömmes efter lynnet och smaken af ett främmande. Han behöfver ett nytt