ord och skapar det; det är ädelt och välljudande, men ännu ovanligt: och den fransyska smaken misshagas deraf. Han lånar ett annat ur hvardagsspråket; det förädlas hos honom genom användningen; men detta ord var nyss ett hvardagsord utan upphöjning: och den fransyska smaken misshagas deraf. Han försöker nya ordställningar, omvexlad nummer; språket vinner kraft derigenom; någon slapp sträng spännes starkare, och tonen höjer sig; men sammansättningen förlorar ledigheten, ordfallet, måhända derigenom också snarfattligheten af umgängs-talet: och den fransyska smaken misshagas deraf. Han försinnligar ett uttryck; bilden är lyckligt lånad, den är liflig och talande; men all sinnlighet i dess första nyhet tyckes likasom medföra en viss råhet, hvilken behöfver sin tid att afnötas: och den fransyska smaken misshagas deraf. Med ett ord, alla dessa försök må hafva deras ypperliga förtjenst; må skänka språket färgor och rikedom; må föra det slutligen till jemförlighet med de mest odlade: nog af, det är icke den fransyska tonen, vändningen, ordställningen; det är alltid ett helt annat språk, som har sin egen särskilta natur, sina vissa egentligheter. Behagen, om de finnas, äro icke de samma; olikheten är synbar: och den fransyska smaken misshagas deraf.
