Sida:Leopold Samlade 6 1833.djvu/63

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 59 —

nyhet, syftning på tiden, närvarande förhållande, försvinner för efterverlden, utplånadt genom afståndet. Det synes, som hade naturen ämnat blott den ena hälften af deras förtjenst att lefva tillika med dem, och blott den andra hälften att åtfölja deras namn i efterverlden.

Den tid skall komma, då glansen af Kellgrens uppträde i svenska vitterheten, ännu så lifligen intryckt i våra minnen, skall genom aflägsenheten mindre och mindre utmärka sig; då de nya starka väckelser, han gaf deråt, skola efter hand förlora sig i den allmännare riktning, som deraf uppkommit. Sångens, språkets, smakens omsider mera vanliga höjd, skola då må hända föga tillåta att urskilja hvad den allmänna odlingen är skyldig åt honom, eller hans efterföljare. Kellgren skall då blott lefva i den allmänna åtanken, genom sina större arbetens fullkomlighet. Men det är i Edert loftal, min Herre, som han skall lefva genom alla sina särskilta förtjenster; det är der, som man skall återfinna hela den sammanlagda storheten af denna berömda författare.

Ni har visat, min Herre, intill fullkomlighet, allt hvad Kellgren var genom sina olika skrifter och genom deras verkningar; deras, som efterverlden skall beundra, och deras, som hon tilläfventyrs aldrig skall känna. Tillåt ett enda