efterlängtadt; om, säger jag, ett snille af detta företräde, en man af dessa dubbla förtjenster, fans utom kretsen af detta Samfund, så borde Akademiens val icke fela att träffa honom. Och hvad som bort ske, har skett. Men det är ej Edert beröm, min Herre, som Eder blygsamhet tillåter att framställa vid sidan af dens, hvars lof Ni sjelf tolkat. Jag skulle såra denna blygsamhet, utan att gifva Er förtjenst derigenom ett högre vittnesbörd, än hon redan äger i sjelfva det rum Ni går att här ärfva. Ett rum, tilläggom detta enda upphöjande drag — som Er företrädares egen önskan egnade Eder.
En beklaglig anledning billigar ännu tillägget af några få ord. Har då ödet velat likasom påminna om helgden af det rum, Kellgren bland oss intagit, genom den ovanliga tid det förblifvit ouppfyldt? Och när det ändteligen åter uppfylles, af hvem intages det? Af en efterträdare, som nyligen hotat att sjelf påfordra en. Nästan med döende händer, min Herre, har Ni upprest vården åt Er företrädare. Vänskapen, högaktningen hafva qvarhållit Edra sista krafter; och då Edra dagar tycktes ila mot deras gräns, har Ert snille likasom vändt om tillbaka, för att uppfylla Ert offer. Det är framburet, detta offer, utan saknad af
