historiske författare, icke blott tiden då de blifvit uppförda, men äfven namnen på dem, från hvilka de leda sin upprinnelse och deras ändamål dermed. Allt beskrifves med omständlighet.
Hvad i allmänhet angår monumentala inskrifter från långt aflägsna åldrar, anser man deras vitsord i tvenne fall mycket förminskas till sin trovärdighet. Det första fallet inträffar, när af sådana minnesmärken alldeles ingenting mera finnes öfrigt, än blott någon historieskrifvares berättelse derom, hvaruppå såsom exempel pläga nämnas Darii inskriptioner anförda af Herodot, eller Sardanapals inskription hos Arrianus, eller den som Procopius berättar sig hafva funnit på tvenne stoder i Tigis, en stad i Cæsariska Mauretanien, innehållande vittnesbördet om Feniciernas utdrifvande ur Palestina af Josua. Det andra fallet synes vara för handen, när monumenter af detta slag, ehuru i verkligheten tillstädes, likväl ej understödjas af samtidiga eller strax påföljande skribenter, hvilka nemligen icke varit sagskrifvare, som nästan alla de, hvilka vi hos oss äga att tillgå rörande den högre fornåldern. Lemnom alltså derhän hvad värde må böra sättas på dessa samlingar af åldriga runstenar, som finnas beskrifna och afritade hos Verelius, Buræus och Peringsköld, betraktade nemligen såsom historiska
