krig, kärlek, galanteri, finesser i kärlekens metafysik, och satte allt detta på vers, vackert eller åtminstone lätt. Till och med känslan för naturen, som är så sällsynt i Norden och ej heller ofta anträffas i Södern, (det är i själfva verket Renässansen som har kommit på den) visar sig rätt ofta i dessa sydliga dikter.“
Men hela detta glada sångarlif tog en ända med förskräckelse. Förut hade det varit så, som vår svenske skald kvad om människorna, att de
som sparfvar bygga
sitt bo i sommarens gröna lund.
De sjöngo glada, de sutto trygga
i trädens löfviga skygd en stund.
Men Albigenserkrigen kommo med sina fasor och drogo i tjugu år fram öfver landet, lämnande efter sig endast förödelsens styggelse, och
fåglanästen
ej profvet höllo,
när deras fästen
för stormen föllo …
Och tyst blef sången, och sjöngs ej om,
och glädjen, gången, ej återkom.
Så hade dödens ängel gått fram ibland de provensalska skalderna, att endast få undgingo honom, och dessa sökte sig till de små italienska hofven i Savojen, i Montferrat, i Este, i Mantua, i Verona samt andra städer, där de fingo lärjungar, som lämnat ett namn efter sig, såsom Sordello, m. fl. Att Dante själf skulle ha haft personlig bekantskap med någon af dem är föga sannolikt, ehuru han vid flera tillfällen visar
