Inledningen framställer Dante “på halfva banan af vår lefnads vandring“, således vid 35 års ålder, vilsekommen i en dyster skog, där han hotas af tre vilddjur och icke ser sig någon utväg, då en ledsagare erbjuder sig; denne är Vergilius, och han har blifvit sänd af Beatrice, som enkom nedstigit från sin plats i himlen för att uppmana honom att föra hennes skyddsling genom underjorden och dess mångskiftande kval upp på Skärseldsberget. Dante antager med tacksamhet hans goda tillbud, och så begynna de vandringen.
Dante har indelat sitt helvete i nio koncentriska kretsar, som med ständigt aftagande diametrar sänka sig ned till den djupaste gölen, där afgrundsfursten dväljes just vid jordens medelpunkt. Syndaskulden och därför äfven straffet blir svårare, ju längre ned man kommer, men kretsarna varda ock i samma mån trängre, eftersom det kan antagas, att ju gröfre brotten äro, dess färre äro de som begå dem.
Vid inträdet inom den hemska porten, som står vidöppen för alla, komma de båda skalderna först till “deras usla själar, som lefde utan skam och utan ära“ och som därför ej ens helvetet vill mottaga, “ty syndarne sig skulle tycka bättre“. Hela idén med denna sång är karaktäristisk för Dante; endast en natur sådan som hans, med en så lefvande känsla för skillnaden mellan godt och ondt, mellan rätt och orätt, kunde hafva kommit på den tanken att afskilja till evinnerlig nesa människor, hvilkas enda fel tyckas hafva varit, att de togo sakerna för lätt och voro rädda för att bekänna sin mening, ens där detta borde hafva varit en samvetssak. — Därnäst följer en förgård eller ut-
