58
kant (limbo), som är anvisad åt de oräkneliga skarorna af hedningar, hvilka ej ha begått något brottsligt, men tillsammans med de odöpta barnen dömts ”att utan hopp i ändlös längtan lefva“. I det omgifvande mörkret synes på ett håll en ljusning såsom en himmelsk nådegärd för det ärofulla rykte, som forntidens utmärktaste män och kvinnor hade förvärfvat sig, och Dante blir här föreställd för “mästarne uti den högsta dikten“, som vänligt hälsa honom och upptaga honom bland sig såsom sin like. Själf visar han en ohöljd sympati för dessa höga andar, och såväl här som på ett ställe i Sk. och ett annat i Par. låter han framskymta hoppet om en framtida förbättring af deras öde.
Hittills hafva blott fall af underlåtenhet förekommit, och några kroppsliga plågor för dem skulle knappt vara rättvisa. Annorlunda blir förhållandet i de närmast följande kretsarna, där verkliga öfverträdelsesynder af sinnlig kärlek, frosseri, girighet och dess afvigsida slöseriet, vrede och dolsk vresighet bestraffas, hvar på sitt sätt och efter sin art. Dessa synder ha dock alla det gemensamt, att de icke äro afsiktliga, begångna af berådt mod med vett och vilja, utan bero af incontinenza, d. ä. bristande själfbehärskning och oförmåga att styra sina lustar, hvarpå Paolo och Francesca da Rimini gifva det mest bekanta och rörande exemplet. Hvarför straffas de då så hårdt med eviga kval, då det dock endast gäller hvad vi äro vana att kalla svaghetssynder? Det är därför, att de låtit synden varda enväldig öfver sig, så att de icke ångra den, utan ännu i döden hängifva sig åt sin lidelse, medan en, om ock
