blott den yttersta lifsminutens omvändelse från henne, skulle ha beredt de arma en plats i Purgatoriet.
⁎
Efter att hafva öfverfarit Stygens gyttjiga vatten
anlända de båda vandrarna till staden Dite, där
antikens epikuréer och den kristna tidens heresiarker hafva
sitt tillhåll. Det utmärkande och fördömliga draget
hos dessa är deras materialism och fritänkeri, som
leder dem till tvifvel om själens odödlighet och ett
lif efter detta. Men därmed hafva de ock själfva
frånkänt sig det människans adelsmärke, som höjer henne
öfver djuren; de hafva, så att säga, lika mycket gjort
sig skyldiga till en teoretisk djuriskhet som de i nästa
krets omtalade syndarna till en praktisk. Men detta
är värst för dem själfva, och de hafva åtminstone icke
som dessa senare försyndat sig mot samhället; ja, det
kan tänkas, att många af dem hafva varit uppriktiga
sanningssökare, fastän de stannat på halfva vägen och
ej hunnit fram till målet. Så kan Dante hafva ansett,
att äfven deras synd, liksom deras i de föregående
kretsarna, “mindre förtörnar Gud“, äfven om teologiska
hänsyn nödgade honom att förlägga dem inom den
glödröda staden Dites murar.
Elfte sången bildar en liten synnerligen viktig afdelning för sig själf, där Dante framställer hela planen och systemet för Inferno. Han visar där, hurusom i de fem öfversta kretsarna behandlats de lättaste synderna, som härflyta af incontinenza (och i den sjätte la matta bestialità, den galna djuriskheten, fattad, såsom
