60
nyss utförts, teoretiskt); i de följande kretsarna förekomma undan för undan de svåra, uppsåtliga synderna, hvilkas orsak är medveten ondska, malizia. Denna yttrar sig dels såsom våld, dels såsom svek, hvilket är egendomligt för människan allena och kan vara antingen enkelt svek emot sådana, till hvilka man icke har någon särskild förbindelse, eller förräderi, när en sådan förefinnes.
Straffarterna växla. Från och med Dite ända till de nedersta kretsarna är det företrädesvis elden, som på olika sätt pinar de fördömda, men för förrädarna blir det köld och is, så att längst ned i den sista kretsen “skuggorna helt öfvertäcktes och lyste genom som i glas ett halmstrå“ och individen ej längre kan igenkännas. I 21:a och 22:a sångerna förekomma djäflar, och Dantes skicklighet är kanske ingenstädes större än i det sätt hvarpå han har öfvervunnit svårigheten att framställa varelser, hos hvilka det icke finnes ett enda drag af någon god egenskap; de äro lifslefvande och uppträda så som man kan vänta af dem, deras hufvudman Malacoda är i början nästan vänlig, och det är först senare, som det visar sig, att han icke förgäfves blifvit satt till anförare i en afdelning af svekets boningar.
Huru ställer sig nu Dante personligen till alla dessa stackars syndare, som han samlat ihop dels från antikens dels från sin egen värld? A priori kan man antaga, att allt medlidande med dem, som dött i sina synder och ådragit sig den högsta rättvisans misshag, bör vara uteslutet, emedan det ju skulle innebära ett klander af dess domslut och därigenom göra honom
