Sida:Lidforss Dante 1907.djvu/63

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
61

själf likställd med dem. Och dock kan det ej nekas, att i några fall, såsom t. ex. Francesca da Rimini, hans känslor komma ganska nära medlidandet, ehuru måhända det rätta uttrycket är, att han, som vi säga, “tycker synd om dem“; skillnaden är icke stor, men den finnes dock. Mot några är han till och med vördnadsfull, mot andra neutral, medan i enstaka fall han visar vrede och förakt; ja mot Bocca degli Abati (32:a sången) är han rent af grym, och hans beteende mot Fra Alberigo (33:e sången) kan ej annat än väcka den största ovilja hos en nutida läsare. Det är ock att märka, i sammanhang härmed, att ofvanom de svekfulles krets, Malebolge, åtminstone tills man kommer till ockrarna, en viss värdighet i tal och åtbörder är regel, men därefter förändras i många fall syndarnas språk och uppförande till det sämre, och ingenting underlåtes, som kan ge en föreställning om icke blott det syndiga, utan det gemena i ohederligheten. Eget nog är hedningen Ulysses den enda i denna trakt, som är fullt aktningsbjudande i sitt uppträdande, ja till och med patetisk.

Här är icke tillfälle att ingå i närmare detaljer om allt det myckna, som förtjänar att uppmärksammas i Inferno. Vare det nog att påpeka episoderna om Paolo och Francesca (5:e sången), Ulysses’ sista färd (26:e sången) och grefve Ugolino (33:e sången), såsom de där hafva ansetts och ännu med full rätt anses såsom de mest beundransvärda.

Sedan Dante och Vergilius genomvandrat alla de underjordiska kretsarna och besett allt hvad där var att se, företogo de uppstigningen på ett ganska säreget