hon håller om honom och till honom en straffpredikan, som afpressar Dante bittra tårar och gör, att han både med munnens bekännelse och hjärtats förkrosselse fullständigar den knappa boten på det egentliga Skärseldsberget. Han nedfaller sanslös, men väckes däraf, att han blifvit till halsen sänkt i floden Lete, hvars vatten medför glömska af allt ondt, och, sedan han på samma sätt behandlats i tvillingfloden Evnoe, som väcker minne af allt godt, är han
ren och beredd att gå mot himlens stjärnor.
⁎
Dantes världssystem är ett slags himmelrike, ty
himlarna äro många, och han redogör själf för dem
alla i Conv. II 4 på följande vis. “De rörliga himlarna
äro nio, och deras läge är tydligt och bestämdt …
Och lägets ordning är sådan, att den första som
räknas är den, där Månen är; den andra den, där
Merkurius är; den tredje den, där Venus är; den fjärde
den, där Solen är; den femte den, där Mars är; den
sjätte den, där Jupiter är; den sjunde den, där Saturnus
är; den åttonde är Fixstjärnornas; den nionde är
den, som ej är förnimbar annat än genom den
ofvannämnda rörelsen och hvilken många kalla
Kristallhimlen, d. v. s. diafan eller alldeles genomskinlig. Men
utanför alla dessa sätta katolikerna den Empyreiska
himlen, hvilket vill säga så mycket som himmel af låga
eller lysande himmel; och den antaga de vara orörlig,
emedan den har i sig för hvarje del det som dess
materian kräfver.“ Om dessa himlars symboliska bety-
