Det bör emellertid anmärkas, att de lägre sfärerna, i hvilka andar uppenbara sig, icke blifvit dem anvisade såsom deras ständiga uppehållsort eller hemvist. De visa sig på dessa olika ställen endast för att angifva för Dante de olika grader af salighet, som de njuta, och för att visa, att de under sitt jordelif stodo under de planeters inflytande, på hvilka de här uppträda.
Som man ser, är allt detta idel metafysik, som icke gärna kan verka lockande på en modern läsare, snarare tvärtom. Och dock är det icke så afskräckande, som det strax kan tyckas: för den speciellt sakkunnige har det ett historiskt intresse, och för andra erbjuder det vid närmare påseende samma intresse som ett vackert konstverk, där allt är fullkomligt väl afvägdt, med helgjuten symmetri såväl mellan det hela och delarna som mellan dessa inbördes. Och dessutom har man icke blott med dessa medeltida fantasterier, om än så konstnärligt utförda, att göra; det mänskliga är visst icke uteslutet, hvilket ju vore alldeles ogörligt, fastän det naturligtvis framträder på ett annat sätt än förut. Det är sant, att de varelser, man där träffar, äro helgon; men de hafva varit människor och de bibehålla ännu en medkänsla för jordiska förhållanden. Så lämnar kejsar Justinianus en storslagen öfverblick af det romerska kejsardömets utveckling, och de stora munkordnarnas stiftare likaså af dessas uppkomst, hvarvid den grannlagenheten öfvas, att Tomas af Aquino prisar Frans af Assisi och beklagar dominikanermunkarnas förfall, medan omvändt franciskanen Bonaventura upphöjer Dominicus och sörjer öfver sin egen ordens urartande. Den intressantaste af dessa episoder är kanske
