man kanske icke förvånas öfver, att Dante får inför apostlarna Petrus, Jakob och Johannes successivt aflägga sin bekännelse om tron, hoppet och kärleken. Efter det han fått skåda de heligas samfund i den himmelska rosen, anropar den helige Bernhard Jungfru Maria om hennes bistånd åt Dante, att han måtte kunna få den saliggörande åskådningen af Gud själf; hans bön höres, och därmed har Dante uppnått det högsta och sista: visionen är slut, men han känner huru hans längtan och hans vilja numera styras af den kärlek,
som svingar solen och de andra stjärnor.
⁎
Commedian mottogs nog, allt efter som fragmenter
däraf hunno spridas, med mycket blandade känslor,
och man kan tänka sig, att i Florens bör ha rådt en
oerhörd förbittring, då så många af dess fina släkter
funno fränder och anhöriga hänvisade till Infernos olika
kretsar. Rent infernalisk i dubbel mening var ock
Dantes uppfinningsrikhet med de där förekommande
straffen, då t. ex. i förrädarnas ena krets, Ptolomea,
syndarens själ redan hamnat i afgrundens djupaste
djup, medan kroppen ännu vankar om på jorden och
regeras af en i honom inkarnerad djäfvul. Erinrar
man sig därtill de många ljungande strafftalen till
Florentinarna, så kan man, det ena sammanlagdt med
det andra, ej undra på, att deras känslor för honom
icke voro blida. Men tiden liker alla sår, hoter det,
och det gick så äfven i detta fall: det dröjde icke
