att frälsa världen. I stefjamålen framställes frälsningsverket, i det förra från och mer Mariæ bebådelse t. o. m. Jesu fästande på korset, i det senare Jesu död och gudsrikets seger jämte en skildring af den yttersta domen. Slœmr innehåller hufvudsakligen en åkallan af Gud, Kristus och Maria samt hälsningsord till dem, som läste eller hörde dikten.
Stroferna i Lilja äro sammansatta af åtta fyrfotade rader. Versslaget, »hrynhent», efter Lilja sedermera vanligen kalladt »liljulag», er en utbildning af »dróttkvæðr háttr», som under den isländska diktningens klassiska tid var så vanligt. Versfötterna äro i originalet i regel tvåstafviga, men ej sällan (genom »upplösning») trestafviga, en frihet, som för tolkningen af många skäl blifvit begagnad i ojämförligt större usträckning. För öfrigt bestämmes diktens meter genom den konstfulla rimflätningen.
Först och främst sammanknytas raderna parvis genom allitteration eller stafrim, som består däri, att de rimmande orden, hvilka böra stå nära hvarandra och måste börja med relativt (i tolkningen stundom enbart rytmiskt) starktonig stafvelse (några undantag i fråga om tvåstafvig preposition — i och utom sammansättning — förekomma i Lilja), alla ha samma begynnelsekonsonant, eller ock alla börja med vokal, helst olika. Om hvar och en af konsonantgrupperna sk, sp, st gäller, att den ej allittererar med enkelt s eller s framför annan konsonant, utan måste upprepas i sin helhet. Den s. k. hufvudstafven har sin plats i den senare radens begynnelse, under det att tvenne bistafvar förekomma i den förra raden. Den ena af dessa har alltid sin plats i tredje versfotens första stafvelse (i tolkningen göras några undantag från denna regel), den andra antingen i den fjärde fotens första stafvelse eller i den första foten; i det sistnämnda fallet bör den börja raden men kan också någon gång begynna den andra (på grund af versfotens upplösning t. o. m. den tredje) stafvelsen, en variation, som i tolkningen på några ställen användes öfverförd till andra fotens första stafvelse.[1]
Hvarje rad sammanbindes genom assonans, ett rim, som består däri, att konsonanter eller konsonantgrupper, som (egentligen i samma stafvelse) följa efter starktonig (i tolkningen stundom enbart rytmiskt starktonig) vokal i två till hvarandra närstående ord, äro identiska. Är samklangen ej mera fullständig, kallas assonansen half, sträcker sig ljudidentiteten äfven till den
- ↑ I öfversättningen har allitterationen på en del ställen blifvit rikare än i originalet, något, som emellertid knappast torde verka störande på svenska läsare. Oregelbundenhet i str. 1 rad 2 förefinnes också i originalet.
