Sida:Lilja- den nordiska medeltidens förnämsta religiösa dikt (Axel Åkerblom 1916).pdf/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
24
AXEL ÅKERBLOM
Jesu min, af Din jämmers fasor
hjärtemilde, att vittnande skildra.
Skräckförfärad, skriker naturen,
skakar skälfvande. Himlarna själfva
blekna i natt, när Du bindes naken.
Bäfvan af jorden i dödsstunden spordes.

60. Men, då Jesus uppger andan,
eja, då riktar mot korset blicken
Fienden onde och forskar, om synder
funnits hos Honom: så sägnen oss hunnit.
Högt mig fröjdar, att här han spejar:
här han blott ser, hvad hans smälek förmerar.
Ormen, som slingrar, till olust betvungits;
agnet han svalde, af kroken kvaldes.

61. Jämrande helvetets järnportar skälfva,
Ljusets öfvermakt mörkret bedröfvar,
Ovännens skaror[1] flytande foro,
förr aldrig sedda ting sig tedde.
Skräck till helrikets bygder bragtes.
Bryta fick Djäfvulen, plågad, förtrytsam,
trängande band för fjättrade fångar,
fromme män, enligt Maktens domslut.

62. Hvad har väl händt? Öfver världen gjuts friden.
Hvarför? Ty Jesus plågad har varit.
Säg, hvad har händt? Den Sluge besegrats.
Segrarn, hvem är det? Skaparn af världen.
Säg, hvad har händt? De såliga tåga.
Säg, o hvarthän? Till att hedersplats äga.
Hvad har väl händt? Se himlar oss bjudas.
Hell vare korset, som bringat oss frälsning!

63. Signade ljus! Du ljufve Jesus,
gifvande döde åter åt lifvet,
drag Du mig från djäflars bygder,
Drotten, och sedan alltid led mig!
Höj, o värld, emot himlens nejder,
höj dina armar, i stoftet böj dig!
Heliga sånger mot höjden må springa,
härligt du prise Skaparens kärlek!

  1. Djäflarna.