Hoppa till innehållet

Sida:Lilja- den nordiska medeltidens förnämsta religiösa dikt (Axel Åkerblom 1916).pdf/28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
26
AXEL ÅKERBLOM
Famnen den frida blid Han oss bjuder,
bjuder oss himlens salighetsskimmer.

69. Mārjas Son, för Din misskund dyra,
mänskonaturen, som verklig Du burit,
mig, o Drotten, med mildhet i hugen
minns i Ditt härlighetsrike med kärlek!
Höj, o värld, emot himlens nejder,
höj dina armar, i stoftet böj dig!
Heliga sånger mot höjden må springa,
härligt du prise Skaparens kärlek!

70. Åter Han kommer till yttersta domen,
allmakts Drott, att till ansvar oss kalla,
Han, som är gifmild med höghet till gåfva.
Här skall lön för hvar handling rönas.
Eld och glöd öfver fält och fjällar,
flammande spridas kring världen vida.
Något ej finnes, som nu ej förbrännes
nederst från grunden till himlarunden.

71. Dem, som uppstå ur döden till domen,
dem, hvad land de än hafva lämnat,
Jesu plågor och ve skola visas,
visas de sår, som Honom ristat.
Ord och tankar och allt, som gjordes,
undersökas hos alla till grunden.
Här icke bjudas offer och eder;
utestängda gåfvor och mutor!

72. Tungor ej vid det tinget sig slingra
trätolystna med konstrikt flätadt
ordakram, när på Drottnens domslut
delad blir människomängden i tvenne.
Gud den ena med högsta heder
hän öfver alla sferer kallar,
medan den andra med mäktig kvidan
midt ibland skaror af djäflar skall vara.

73. Drifna dädan att dränkas i döden,
dömda mänskor, dem eld skall förbränna,
gnissla tänder, när onda andar
ilsket i stank och i frost kring dem vanka.
Svidande ångers smädelser slungas,