Hoppa till innehållet

Sida:Liljedahl Swedenborg 1908.djvu/51

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
49


IV.

Vi kunna icke åt oss utmåla en jord, som förmår bära idealsamhället, ty hur vackert vi än måla, kommer alltid till sist den misstanken öfver oss, att det där idealtillståndet blir nog ledsamt i längden. Ej heller förmå vi tänka oss en himmel i en kommande existens, där vi skulle vilja stanna evigt inom de former, som vår föreställning och vår önskan skapa. Swedenborg tar därför bestämt afstånd från allt dylikt skönmålori af jorden och himmelen. I stället förlägger han bådas lif och lycksalighet till arbetets värld. Och med arbete menar han all verksamhet, som förädlar. “Alla ting i världsalltet hänföra sig till det goda och sanna“, säger han. Att arbeta för dessa mål är att evigt lefva. Kärlek och kunskap äro tillvarons grund, och lifvet på jorden liksom lifvet i himmelen måste vara en ständig stegring upp från denna grund. Kampen mellan godt och ondt, mellan sant och falskt fyller all mänsklig tillvaro med en spänning, som håller ledsnaden borta och sätter oändligt många arbetsuppgifter i människornas och folkens händer. Därför berättar oss Swedenborg om riken och samhällen i den andliga världen, om städer, kyrkor, skolor, trädgårdar, lunder och vattensprång, om en förandligad stat och en förandligad natur, innehållsrikare och skönare än ord kunna beskrifva. Han ser folken och människorna lefva i all evighet som växande grenar på världsträdet med goda och onda frukter. Odödligheten är icke en maklig salighet utan en lifvets strid, som tvingar alla att kämpa för det goda eller det onda,

Swedenborg.4