ord om Borkmans synd mot henne tyckas oss falla med tiodubbel vikt.
Och när nästa akts ridå går upp för oss, är det hela mycket väl förberedt för att vara början till slutet. Ella har hvarken lyckats rädda Erhart från hämndens furier, från försteningen i moderns sällskap eller från den lefnadslustiga fru Wilson, en af de mycket modärnt frigjorda damerna, gjord med briljant ironi. Naturligtvis frånskild — och utmanande och liflig och spirituell. Men då hon tycker det är tråkigt, att, om Erhart skulle tröttna, icke ha en reserv, så engagerar hon som sällskapsdam Foldals dotter, och Erhart gör en rymning med henne från balen, och de tre gamla stå kvar.
Man behöfver ingalunda tro, att Ibsen erinrat sig några extravaganta rymningsförsökning af besynnerliga ungdomar, sådana utslag af lifsglädjen kunna citeras från alla de fyra skandinaviska landen, där det alls icke varit ungdom, blott ogenerad kraftgenialitet med i spelet. Och de, som varit de öfvergifna, ha förmodligen alltjämt känt sig något gamla. Gammel-känslan griper både Ella, frun och Borkman. Borkman blir nu mannen utan mål, blott som ett jag behöfver han att gripa sig själf, och han går upp på högslätten och dör där.
Man behöfver icke mycket tillägga om historien i »När vi döda vakna», då den är i hvar mans minne. Professor Rubek har fordom ansett, att den gamla Balzacsregeln, att en konstnär aldrig bör fästa sig eller gifta sig, håller streck. Men det, som professorn trodde skola ägga hans egen konstnärsande, detta fria sväfvande mellan en mångfald af modeller, det har gjort honom till karikatyrtecknare. Han har, för att
