170
vinna friheten, sålt icke blott sin personliga lycka, utan sin personliga inspiration. Han gifter sig med en förtjusande liten skälmsk kvinna, och det blir ett lyxäktenskap, där hvardera utvalt hvar sitt — hon rikedom och ryktbarhet, han skönhet och elegans, och tråkigheten stirrar mot dem ur det briljanta världslifvets alla vinklar och vrår. De ge sig af på turen till Norge för att få någon omväxling. Där möter hans strålande lilla fru den, som genom valförvantskap tycks vara bestämd för henne, den rysligt intressanta mannakraften, som piskar hundar till lydnad och genomströfvar skogar och fjäll med höga stöflar, den, hvilken kan berusa henne som en cirkusryttare. Och detta i mycket hög grad intressanta, ej ointelligenta men rytande djur, som kallas med namnet »björnjägaren», får professorns hustru att stråla af lycka. Och sedan möta »de bägge ruinerna» hvarandra — professor Rubek och hans forna ungdoms älskade Irene. Hon är hans offer, fick genomgå ödet att bli försmådd efter att stå modell för hans största ungdomssuccés »Återuppståndelsen», och när hon blef bortstött, tog hon, hvad lifvet gaf, det mondäna lifvet, variétélifvet med dess succèser, fick så en make, som var mycket rik. Och följden? Hon har blifvit svagsint, halft clairvoyant — äfven hos henne och ej blott hos sig själf har han dödat eller förfuskat och karrikerat verklighetslifvet. Nu äro de tvenne underliga varelser, bägge utan lifsideer och lifsmål, när de ånyo möta hvarandra. Och bägge glömma de, att tiden gått, när de återse hvarandra, och hon leker med bäckens blomster som förr i tiden: de återge henne barndoms- och ungdomslifvets sensationer. Och bägge igenkänna de, ehuru som genom ett dröm-
