mens flor en gestalt från fordom, som de alltid älskat. Det är »de dödas uppvaknande», efter en lång sömn. Och för dem är dock egentligen lifvet blott numera skuggan af en dröm från fordom. Och dock — tänk, om de skulle fortsätta! De stämma möte där uppe bland fjällen, men det kan ju kallas, detta möte, lika mycket en tillfällighet som en öfverenskommelse… Där mötas också Maja och björnjägaren. Och i fjällens snöstorm utspelas slutet med undergång för de »båda gamla», dessa »döda, som vaknat».
Äfven för Rubek har kampen för tillvaron, som geni, som ärelystnad, varit hans lifs A och O. Och för Rubek liksom för de andra, Borkman i allra högsta grad, har lyckan legat alldeles bredvid dem, och de ha sparkat undan den så, som en förströdd vandrare kan vid vägkanten sparka undan en juvel, som kanske kunde varit hans förmögenhet för lifvet.
Kärlekens stora betydelse för Ibsen i familjelifvets glädje är något, som jag kanske alltför ofta upprepat och sökt bestyrka i detta lilla utkast. Men det ligger likväl för öppen dag, att detta just är, hvad han menar med den förmögenhet för lifvet, som vi tills vidare äga som det enda vissa. Om vi icke vilja sträcka vapen inför professor Rubeks kanske något fantastiska uppflammande af ungdomskärleken, så kan märkas följande uttalande af ingeniör Borghejm i »Lille Eyolf», som denne säger åt Asta:
“Herregud, Asta — fröken Asta — det här är då så galet af er, som gärna är möjligt. Litet bortom i dag och i morgon ligger kanske hela lifslyckan och väntar på oss. Och så låta vi den ligga. Komma vi icke att ångra det Asta?“
Och hon följer honom.
