172
En rysk författare, Ossip-Lourié, har med hänvisande till dessa Borgheims och Astas dialoger upptagit till behandling frågan om Ibsens individualism och därvid sagt ord, som jag tillfullo underskrifver:
“Det är med Agnes moraliska bistånd, som Brand bygger sin nya kyrka, det är för Hilde, byggmästar Solness uppför sitt jättelika torn; ingenjör Borghejm grundar familj, innan han bygger sina vägar, doktor Stockmann ägnar sig åt sin familj och sina barns uppfostran. Hvem kan då säga, att den sociala enheten icke är familjen men individen? Ibsen är öfverens med Auguste Comte: Det är icke individen, det är familjen, som konstituerar den sociala molekylen."
I ett annat uttalande af samma författare har han citerat några ord af Vinet, som tyckas mig alldeles till punkt och pricka återgifva Ibsens tanke:
“Det är i samhällets intresse, som jag talar för individualiteten. Jag vill hafva människan fullfärdig, spontan, individuell, för att hon såsom människa må underordna sig det allmänna intresset. Jag vill, att hon skall vara själfbehärskad, för att hon bättre må vara allas tjänare. Jag fordrar hennes inre frihet till förmån för den makt, som önskar taga henne i besittning. Rättvisan och förnuftet, de universella lagarna, äro de härskare, hvilkas triumf individualiteten bör betrygga.“[1]
Men huruvida lyckan någonsin är åtkomlig enligt Ibsen? Jag tror, att han medgifvit det i ett enda fall. Jag menar kärleken. I en afskedsscen mellan Falk och Svanhild i »Kjærlighedens Komedie», där den förre tycker sig behöfva friheten från äktenskapets ok för att blifva något som ideal konstnär, ideal poet, hvad som helst, som stort snille, där understryker
- ↑ Ossip-Lourié: La philosophie sociale dans le théâtre d’Ibsen 130, 159, 160, Paris 1900.
