Hoppa till innehållet

Sida:Lindgren Henrik Ibsen 1903.djvu/177

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
173

Svanhild hans trånad, hans önskan i välkända poetiska strofer, där hon förklarar, att kärleken skall vara den glada, segerkäcka, som icke är bestämd att tvina bort i ålderns dagar, »den skall dö, som den lefde, ung, skön och rik». Man kunde ju, så vältaligt som här kärleken som blott ögonblickslif var uttryckt, lätt tro, att Ibsen hyllade den som ett mer eller mindre poetiserande fribrytarlif. Och man öfverraskades därför mycket, när i Peer Gynt Solveig stod på slutet af vägen, just då den stackars vilsna vandraren framför allt behöfde en vän och en hjälpare. När Ibsens härliga kvinnotyper sedan uppträdde, den ena efter den andra, gjordes han af många till kvinnans riddare och skald. Och så kom Hedda Gabler, som visade, att han hade minst lika öppen blick för det demoniska i kvinnans natur. Hvad var Ibsens uppfattning af kärleken? Just vis à vis »Kjærlighedens Komedie», och detta tal mellan Falk och Svanhild har en tysk kritiker, Emil Reich, sagt sin uppfattning vara den, att här utsäges, att den fullt frigjorde förkämpen för mänskligheten, sanningens präst, för honom gäller det att »kämpa och försaka». Emil Reichs bok får ett särskildt intresse däraf, att den af Ibsen själf, som en hans vän sade mig, hade af honom på tillfrågan angifvits som det bästa, han visste skrifvet om sig på tyska. När man vet detta och känner Reichs nyss anförda uppfattning af »Kjærlighedens komedi» och dess slut, ser det ut som ett direkt svar af diktaren, när han skrifver sitt sista stycke »När vi döda vakna», penna elegi öfver, hur mycken lycka, som förloras, genom att just göra som Falk och tro sig som konstnär stå sig bäst och komma längst genom att stå utom och öfver ett personligt förhållande.