174
Det finns för öfrigt ett intressant och bestämdt vittnesbörd om, att diktaren velat taga afstånd i och med denna pjes från vissa af den österrikiska kritikern lagda mått på honom och på Ibsens förmenta uppfattning af konstnären. Emil Reichs bok, Ibsens Dramen, skrefs 1894, och »När vi döda vakna» utkom 1899, och i den förra förekommer i kapitlet »Rückblick» följande passus:
“Emedan Ibsen städse fikade efter sanningen, sönderrefvos inför hans fasta, genomborrande blick det konventionellas slöjor. Man påminner sig ovillkorligen en tafla i Dresdenergalleriet: “Diogenes, som söker människor“ af nederländaren Jordaens. Människorna trängas skrattande och hånande kring narren med lyktan, som icke finner det, som massvis omgifver honom, dock ser man skarpare på dem, upptäcker man i deras fysionomier en påfallande likhet med djurtyper, och man begriper, hvarför den ironiskt leende cynikern söker människor. Och så som den antike filosofen vandrar omkring på Athens torgplats och förgäfves traktar efter att möta en verklig människa, så vandrar äfven den moderne dramatikern outtröttlig omkring, från alla sidor tränga sig sanningar in på honom, men när han med lyktan lyser dem i ansiktet, afslöja de sig för honom som sminkade, utstofferade lögner” (s. 274).
Nåväl, som vi veta, har Ibsen i sitt stycke upptagit denna fabel om, att konstnären såg blott djurhamnar i de människor, han afbildade, just som ett konstnärslifs förbannelse, när professor Rubek icke fann den, som för honom borde ha varit hans ideal för »människan», och för att understryka, huru fåviskt han handlade, kallar Ibsen stycket »när vi döda vakna». Han vill tydligen polemisera mot, att detta Diogenesförakt vore en konstnärsdygd, och det ser nästan ut, som om i stycket vore inlagd en bestämd
