hon vid gästabudsbordet, för hon ordet. Hon leder samtalet och betvingar alla. De ömtåliga punkter, som alla vilja undvika, kan hon blottställa, hon kan gissla med ord, så att hennes offer vrida sig under slagen. Men hon bedårar på samma gång. När hon talar på tu man hand med någon, har hon en särskild makt, ett obeskrifligt något, de säga till henne, den ena efter den andre, att hennes tal har något sällsamt betagande, farligt lockande. De förstå icke, hvarför hon är så mäktig, att det är därför, att hon satt sig öfver, hvad människor eljes frukta: samvetet, döden, faran, blott hon kan utföra, hvad hon åsyftar. Det är kvinnor af sådan demoniskt förledande natur, sagan så ofta nämner, antingen hon talar på nordiskt tungomål eller på grekiskt. Klytemnestra är en medsyster till Hjördis, likaså Euripides’ Medea, och i den nordiska sagan äro motbilderna så många, att de ej behöfva namngifvas. Ibsen har ofta tecknat dem, han har tydligen känt dem noga på pulsen i lefvande lifvet, kanske har en del blod af deras flutit i hans egna ådror. Som släktingar till Hjördis kunna vi från hans senare dramer nämna Rebekka Vest och Hedda Gabler. Har han hos Fru Inger och sedermera hos Per Gynt och andra tecknat svagheten, ömkligheten att vilja halft, så har han här tecknat den motsatta ytterligheten att vilja helt utan band eller kontroll. För att förstå det, så låt oss ge ordet samvete en vidare betydelse än den vanliga, låt oss under detta namn sammanfatta alla de förbjudande och tillbakahållande krafterna i en människas vilja, alltså under namnet inberäkna dessa klokhetens, älskvärdhetens, grannlagenhetens krafter, som lägga band på vår tunga och vår handling. Härigenom skulle vi
