40
kunna få ett namn, som passar på Hjördis, hon är samvetslös, ty hon känner ingen hejd i sin viljas maktbud. Den samvetslöst onda människan blir i allmänhet taladt den, som efter en liden oförrätt icke kan hejdas, icke kan förlåta, icke kan bevekas. »Säg mig, Sigurd», frågar Hjördis, »kan ditt skepp segla med all slags vind?» Och när han svarar: »Ja, när det styres med klokhet», fullföljer hon: »Ja, jag skall också segla, så att jag kommer, dit jag vill.» Det är detta, som är orsaken till en sådan människas demoniska förskräcklighet och på samma gäng till hennes betvingande makt, hennes vilja är oinskränkt af alla band och bojor. Hon vill helt, hon har något öfvernaturligt med sig, därför att hon icke har känslan af det återhållande och förbjudande, som är de vanliga människornas regulator, när de gå för långt, de »hålla midt i hugget inne», men hon hugger till.
Men skall en annan typ hos Ibsen förstås just i sin storartade enkelhet, i sin viljas sträfvan, bör den sättas i samband just med denna vilda personliga vilja. Det finns en vilja af helt annat slag, som han också tecknat, äfven den verkande med ett slags öfvernaturlig kraft, och af fullkomligt samma skäl. Det är den heliga enfaldens vilja, och hur utmärkt han förstår dess trollmakt, har han visat i »Rosmersholm», ja redan så tidigt som i »Brand» har han sett, hvad denna vilja mäktar, hur den är i stånd att omvända och bedåra med sin förmåga att vilja helt, att icke bry sig om världens hinder och motstånd. Likasom hämndens och ondskans vilja vet icke heller den goda viljan af några gränser, något tillbakahållande, hon går sin väg så obekymrad om allt annat än målet, att man äfven
