dana fantasier om miss Havisham, och om vad hon tänkte göra med mig, att jag ofta var nära brista i gråt, kasta mig över Pumblechook och klå honom så mycket jag orkade. Under dessa diskussioner brukade min syster vid varje häntydning på mig gestikulera framför mitt ansikte, som om hon ämnade dra ut en tand, medan Pumblechook, min oombedde beskyddare, satt och granskade mig på ett närgånget och nedsättande vis, som om han varit min lyckas smed, men trodde sig få mycket liten lön för sin möda.
Joe deltog aldrig i deras diskussioner, men de talade ofta till honom på eit sätt som om de förutsatte, att han ämnade livligt opponera sig emot, att jag skulle tagas ifrån smedsyrket.
Jag var nu tillräckligt gammal för att kunna antagas som lärling, och när joe satt tankfull och rörde med eldgaffeln i glöden brukade syster min anse detta som ett så tydligt utslag av opposition, att hon dök på honom, ryckte eldgaffeln ur händerna, skakade den och kastade bort den, och diskussionen fick alltid samma obehagliga slut. Min syster brukade plötsligt utan någon märkbar anledning avbryta samtalet mitt i en gäspning och, som om hon händelsevis fick syn på mig, slå ned på mig med uttrycket:
»Jaså, du är här ännu! Du går till sängs nu, förstår du! Jag tycker, att du har gifvit nog anledning till obehag i kväll.»
På detta sätt gick det till dag efter dag och det såg ut, som om det skulle fortsätta länge än. Men en dag, när jag och miss Havisham vandrade ikring som vanligt, stannade hon plötsligt och sade med ett uttryck av missnöje:
»Du har blivit stor, Pip.»
