Jag ansåg bäst att genom en begrundande blick antyda att detta förorsakats av omständigheter, över vilka jag icke hade någon makt.
Hon sade intet mera den gången, men hon stannade ofta och tittade på mig och såg misslynt ut. Nästa gång, då vi slutat vår vanliga promenad, och jag fört henne till toalettbordet, häjdade hon mig med en rörelse av sina nerväsa fingrar.
»Hur var det nu den där grovsmeden hette?»
»Joe Gargery.»
»Jag menar mästaren, som du skulle bliva lärling hos.»
»Det är han, miss Havisham.»
»Det vore bäst, om du blev det med detsamma. Tror du, att Gargery skulle kunna följa med dig hit och taga kontraktet med sig?»
Jag svarade, att det rådde intet tvivel, att han skulle anse det som en ära.
»Säg då till honom att komma hit.»
»Vid vilken tid, miss Havisham?»
»Nå, nå! Jag vet ingenting om tiden, låt honom komma snart, men endast i sällskap med dig.»
När jag kom hem den kvällen, och framförde budskapet till Joe fick min syster »en rapptuss» av betydligt mera svårartat slag än vanligt. Hon frågade mig och Joe, om vi ansågo, att hon inte var någonting annat än luft, och huru vi vågade behandla henne så och om vi trodde, att hon inte kunde vara tillsammans med folk. Sedan hon vräkt ur sig en ström av dylika förebråelser i frågoform, slängde hon en ljusstake på Joe, brast ut i högljudda snyftningar, fick tag i sopskyffeln — vilket alltid var ett mycket dåligt tecken… satte på sig det grova förklädet och började
