läst och vad jag ämnade bli. Jag berättade henne, att jag, så vitt jag visste, skulle bli lärling hos Joe, och jag omtalade, att jag kunde nätt opp ingenting och önskade kunna allting — i det svaga hoppet, att hon på något vis skulle hjälpa mig. Men därav vart ingenting, hon gav mig ingenting, utom min dagliga föda; om någon lön för mina tjänster blev det heller aldrig tal.
Under hela denna tid omkring åtta eller tio månader höllos hemma i vårt kök oupphörliga rådslag, som förorsakade mig ständig förargelse. Den där åsnan Pumblechook brukade komma över till oss om kvällarna för att med min syster diskutera mina framtidsutsikter, och ännu i dag är det med mycket ringa blygsel jag kommer ihåg, att om jag hade kunnat taga en hjulsprint ur hans chäs, så skulle jag gjort det med verkligt nöje. Den otrevliga karlen var så kodum och trögtänkt, att han inte kunde sysselsätta sig med mina angelägenheter, utan att hava mig framför sig såsom åskådningsmaterial. När jag satt i lugn och ro i ett hörn, brukade han taga mig i kragen och lyfta upp mig från stolen, och placera mig framför elden, som om han ämnade steka mig, samt börja diskussionen med:
»Ja, min fru, här ha vi pojken! Här är pojken, som ni tog hand om. Upp med huvudet, pojke, och glöm aldrig att vara tacksam mot dem, som togo hand om dig! Ja, med såsom att avseende på denna pojken…»
Och så tuvsade han till mitt hår åt alla håll och höll mig på rak arm framför sig, en bild av dumhet, som endast kunde jämföras med honom själv. Sedan brukade han och syster min omväxlande utbreda sig i så-
