mrs J. Gargery, precis så sa' hon: mrs J. Gargery. Hon visste förstås inte», tillade han med ett uttryck av begrundan, »om ja hette Joe eller Johan.»
Min syster tittade på Pumblechook som fingrade på länstolskarmen och nickade åt henne och åt brasan, alldeles som om han hade vetat allt ihop förut.
»Och hur mycket fick ni?» frågade min syster, leende, ja, hon log verkligen.
»Femhundra kronor», sade Joe och överlämnade börsen till min syster.
»Jojo men, femhundra koronr», upprepade Pumblechook. »Precis som en hade vetat det förut», och reste sig för att skaka hand med min syster, »och det är inte mer än ni förtjänar, och jag önskar er lycka till. Och nu är det så», sade Pumblechook, »att jag är en av dem som alltid går min väg rakt fram, när jag har börjat något. Pojken måste bli lagstadd, och det med detsamma. Det är min åsikt. Lagstadd med det samma.»
Detta skedde också. Vi gingo till magistraten, det vill säga, jag knuffades dit av Pumblechook, precis som om jag hade stulit eller anlagt mordbrand. I alla fall tycktes det vara allmänna meningen att jag hade blivit gripen på bar gärning, ty när Pumblechook knuffat fram mig genom mängden hörde jag en del personer säga: »Vad har han gjort? Han ser ung ut. Han har ett fasligt obehagligt utseende, eller hur?» En person, som såg mild och välvillig ut, gav mig till och med en traktat, prydd med ett träsnitt av en illvillig ung man, utstyrd med en hel korvbutik av kedjor och handklovar, en skrift med titeln: »Att läsas i min cell».
