XIII.
Joe hade varit på »Tre Glada Skutskeppare» och rökt sin pipa från en kvart över åtta till en kvart före tio. Man hade under denna tid sett min syster stå i köksdörren, och en lantarbetare hade utbytt en hälsning med henne på väg hemåt. Mannen ansåg att det måste ha varit före klockan nio. När Joe kom hem fem minuter före tio, fann han henne liggande på golvet och ropade genast på hjälp. Elden hade icke slocknat, och ljuset såg ut att icke ha brunnit så länge. Det var emellertid släckt.
Ingenting hade blivit stulet. Icke heller märktes någon oordning i köket, med undantag av den hon själv förorsakat i sitt fall. Hon hade märken av slag i huvudet och på ryggen. Och på golvet bredvid henne låg en straffånges fotblack, sönderfilad. Joe prövade detta föremål med sakkunnig blick och förklarade att den blivit sönderfilad för någon tid sedan. Folk, som kom tillbaka efter förföljelsen av de flyktande straffångarne, bekräftade Joes åsikt. Fotblacken hade säkerligen icke burits av någon av de två flyktingar, som förföljts i dag. En av dem var redan infångad och hade icke kunnat befria sig från sin järnboja.
Jag visste vad jag visste och sökte bilda mig en egen åsikt om saken. Jag misstänkte att fotblacken var min straffånges fotblack, densamma, som jag hade sett och hört honom fila sönder ute på heden, men jag trodde icke, att den använts av honom den här gången.
