Min tro var, att det var någon helt annan, som fått tag i den och använt sig av den vid detta hemska dåd. Antingen Orlick eller också den underlige mannen som visade mig filen. Vad Orlick beträffar hade han ju gått till staden vid angiven tid. Man hade sett honom driva omkring där hela kvällen och på återvägen var han i sällskap med mr Wopsle och mig. Det fanns ingen verklig anledning att misstänka honom om man bortser från grälet med min syster, men hon hade grälat med honom och med varenda människa i grannskapet tusentals gånger förut. Och vad beträffar den underlige mannen så kunde det ju inte ha kommit till något uppträde mellan min syster och honom, då hon alltid varit besluten att vid första tillfälle om han kommit tillbaka för de två sedlarna, återlämna dem. Förrästen hade någon ordväxling icke förekommit; mördaren hade smugit sig in så tyst och plötsligt, att hon fått dråpslaget, innan hon hunnit vända sig om. Jag tvekade mycket, om jag skulle berätta allt vad jag visste for Joe, men jag drog mig för det av många skäl och beslöt att yppa saken endast om det kunde bidraga till upptäckten av mördaren.
Kommissarierna och detektiverna från Londons Bow Street svärmade omkring huset ett par veckors tid och uträttade en hel del sådana saker, som jag har hört och läst att de för sed hava vid dylika tillfällen. De togo en hel del ruskigt folk i förvar och brydde sitt huvud med en hel mängd tokiga idéer och envisades att få föreliggande fakta, att passa ihop med dessa åsikter i stället för att grunda sin uppfattning på dessa fakta. De stodo ofta i dörren till De Glada Skutskepparna och betraktade världen med mystiska och djupsinniga blickar, som fyllde hela grannskapet med beundran; och de hade ett hemlighetsfullt sätt att dricka ur sina glas, som var nästan
