lika mycket värt att se, som infångandet av en brottsling. Men någon brottsling fingo de aldrig tag i.
Ännu långt efter sedan dessa samhällsordningens väktare hade försvunnit var min syster sängliggande sjuk och mycket illa däran. Hennes syn var förstörd, så att hon såg föremålen mångdubblade och grep efter inbillade tekoppar och vinglas i stället för de verkliga. Hennes hörsel och minne hade blivit sämre och hennes tal var omöjligt att förstå. När hon slutligen kom så långt, att vi kunde hjälpa henne ner till undre våningen måste hon fortfarande ha min griffeltavla hos sig för att i skrift söka uttrycka sina önskningar. Som hon stavade mycket dåligt — för att inte tala om hur hon skrev och som Joe läste om möjligt ännu sämre, uppstodo ofta märkvärdiga missförstånd, som jag alltid kallades att klara upp. Uttydningen av »medicin» som »mesost» eller »Joe» som »Jag» och »skynke» i stället för »skinka» var bland de mildaste av de många svåra misstagen. Hennes lynne hade emellertid förbättrats betydligt och hon var mycket tålig. Stundom överfölls hon av en skälvande osäkerhet i armar och ben och efteråt brukade hon ofta föra händerna till huvudet och sitta så i flera dagar i en sorts sinnesförvirring. Vi hade mycket besvär med i att finna någon passande vårdarinna åt henne tills den saken blev avhjälpt genom en tillfällighet. Mr Wopsles moster övervann den inbitna ovanan att leva, som så länge utmärkt henne, och Biddy blev medlem av vår familj.
Jag tror att det var ungefär en månad efter det min syster åter kunnat intaga sin plats i köket, som Biddy kom till oss med en spräcklig kista som innehöll allt, vad hon ägde här i världen, och blev en välsignelse för vårt hem. Framför allt var hon en välsignelse för Joe, för den stackars gamle gossen höll på att alldeles brytas
