ned av sorgen vid den dagliga tanken på sin hustrus tillstånd. Då han på aftonen kom in för att i sin tur sköta om henne, brukade han vända sig till mig allt emellanåt och säga med sina blåa ögon fulla av tårar:
»Tänk ett sån't ståtligt fruntimmer hon ändå varit, Pip!»
Biddy visade sig genast kunna sköta om henne, som om hon hade studerat henne ända från barndomen, och Joe kunde någon gång bli ledig och gå ner till De Glada Skutskepparna för att skaffa sig lite omväxling vilket gjorde honom gott. Jag varsnade så småningom, att Biddy blivit betydligt förändrad. Hennes skor voro aldrig nedkippade som förr, utan hon var alltid fin och snygg om fötterna; hennes ljusa hår var väl kammat och hennes händer voro alltid rena. Hon var icke vacker utan hade ett tämligen vanligt utseende och kunde långt ifrån jämföras med Estella, men det låg något milt och lugnt och behagligt över hela hennes uppträdande. Hon hade märkvärdigt tankfulla och kloka ögon — ögon som voro både vackra och goda.
XIV.
Det var en lördagsafton under det fjärde året av min lärlingstid hos Joe. Vi sutto ett helt sällskap framför brasan i de Tre Glada Skutskepparna åhörande mr Wopsle, som läste högt ur tidningen.
En mycket populär mördare hade blivit häktad, och mr Wopsle vadade i blod. Han fråssade i varje avskyvärd beskrivning och tänkte sig i varje vittnes ställe vid förhöret.
