han granskat mig så mycket han önskade. »Det tar litet tid. Kanske det vore bäst om vi ginge hem till ert. Jag föredrager att icke säga något om saken här; ni få yppa så mycket eller så litet ni vill sedan för era vänner; det angår mig icke.»
Under den förvånade tystnad som uppstått lämnade vi tre de Tre Glada Skutskepparna, och vandrade hemåt fortfarande under tystnad. Under vägen såg den besynnerlige mannen allt emellanåt på mig och bet i sitt finger.
När vi kommo närmare hemmet gick Joe, som tyckte att det var ett viktigt och högtidligt tillfälle, före och öppnade dörren till stora ingången. Vårt samtal försiggick i förmaket, vilket var svagt upplyst av ett enda ljus.
Det började med, att den besynnerlige mannen satte sig vid bordet, drog ljuset till sig och tog fram en del handlingar ur sin plånbok. Sedan slog han igen plånboken och flyttade ljuset något åt sidan.
»Mitt namn», sade han, »är Jaggers, och jag är jurist i London. Jag är ganska väl känd. Jag har en ovanlig affär att avhandla med er, och jag erinrar redan från början om, att det inte är jag, som är upphov till den. Om man frågat mig till råds, så skulle jag icke hava varit här. Men man gjorde inte det, och därför se ni mig här. Vad jag måste göra som en annans förtroendeman, det gör jag. Ingenting mer och ingenting mindre.»
Då han såg, att han inte kunde se oss ordentligt där han satt, steg han upp och lade det ena benet över stolsryggen, och stödde sig mot denna, så att han hade ena foten på stolen och den andra på golvet.
