»Joseph Gargery, jag är här för att göra er ett anbud att befria er från denne unge man, er lärling. Ni har väl ingenting att invända emot att förklara hans kontrakt upphäft på hans begäran och för hans bästa? Ni fordrar ingenting för att gå in på det!»
»Gud förbjude att jag skulle begära någonting i betalning för att icke stå i vägen för Pips bästa», sade Joe förvånat.
»Att anropa Gud är fromt, men behöfs inte för den här saken», svarade mr Jaggers. »Frågan är: vill ni ha någon ersättning? Vill ni ha någonting?»
»Mitt svar är nej», svarade Joe allvarligt.
Jag tyckte att mr Jaggers såg på Joe, som om han ansåg honom som en dåre på grund av hans oegennytta. Men jag var alldeles för mycket förvirrad av andlös nyfikenhet och förvåning för att kunna avgöra, om jag såg rätt.
»Mycket bra», sade mr Jaggers. »Kom ihåg det medgivande ni gjort och försök inte att återta det.»
»Vem är det som försöker?» sade Joe.
»Jag säger inte att någon gör det. — Nu vänder jag mig åter till denne unge man. Och mitt uppdrag är att meddela honom, att det öppnat sig lysande utsikter för honom.»
Joe och jag gapade och sågo på varandra.
»Jag har fått i uppdrag att meddela honom», sade mr Jaggers och pekade på mig, »att han skall få en vacker förmögenhet. Vidare, att den nuvarande ägaren till denna förmögenhet önskar att han genast flyttas från sin nuvarande omgivning och från denna plats samt uppfostras som en herreman — med ett ord som en ung man med lysande förhoppningar.»
Min dröm hade slagit in, den nyktra verkligheten
