tillbaka från fönstret och satte mig på min enda stol vid sängen och kände mig mycket ledsen och besynnerlig till mods över att den första kvällen av min lycka skulle vara den ensammaste jag någonsin haft.
XV.
Dagen därpå hade jag en helt annan syn på livet, och det tycktes mig nu så ljust och förändrat och nytt. Det enda, som nu tryckte mig var, att det ännu återstod sex dagar till min avresa, ty jag kunde inte frigöra mig från en ond aning, att det skulle hända någonting med London under dessa dagar, så att staden, när jag äntligen kom fram, antingen skulle vara mycket försämrad eller alldeles bortsopad från jordens yta.
Sedan vi ätit tidig middag gick jag ut ett slag. Jag fortsatte min triumffärd till det gamla batteriet och lade mig där för att fundera på frågan, om miss Havisham bestämt mig för Estella eller ej. Under försöket att lösa den gåtan somnade jag. När jag vaknade blev jag mycket förvånad över att se Joe sitta bredvid mig och röka sin pipa. När jag öppnade ögonen hälsade han mig med ett vänligt leende och sade:
»De' här, tror ja', ä sista gången, Pip, ja följer dej.»
»Åh, Joe, vad jag är glad över att du gjorde det!»
»Tack, Pip.»
»Du kan vara säker på, käre Joe», fortsatte jag, sedan vi skakat hand med varandra, »att jag aldrig skall glömma dig.»
»Nä nä, Pip», sade Joe lugnande. »Jag är säker på det. Nå nå, gamle gosse. Gud välsigne dig, det var
