bara nödvändigt att få de riktigt klart för sej. Och det tog lite tid innan en fick de', förändringen kom så rysli't häftit, eller hur?»
Jag var inte riktigt nöjd med att Joe var så säker på mig. Jag skulle ha tyckt om, om han förrått någon sinnesrörelse eller sagt: »Det är vackert av dig, Pip», eller någonting liknande. Därför sade jag ingenting om Joes första yttrande, utan endast som svar på senare delen av hans tal, att underrättelsen verkligen hade kommit mycket plötsligt, men att jag alltid längtat att bliva en gentleman och ofta funderat på, vad jag skulle göra, om jag vore det.
»Åh, har du det?» sade Joe, »de va besynnerligt.»
»Det är verkligen skada, Joe», sade jag, »att du inte var lite flitigare, när vi hade våra lektioner här, tycker du inte det?»
»Åh, de gör ja just inte», svarade Joe. »Ja ä så förskräcklit lat. Ja ä bara skicklig i mitt eget yrke. Det var nog synd, att jag var så förfaslit lat, men dä ä inte mer synd nu än det var — i dag för ett år se'n — eller hur?»
Vad jag menade var, att när jag fick min förmögenhet och var i stånd att göra något för Joe, skulle det varit mycket angenämare, om han varit mera lämpad för finare sällskap. Men han tycktes ha så svårt att fatta undermeningen i mina ord, att jag beslöt att först tala med Biddy om saken.
När vi gått hem och druckit te, tog jag därför Biddy med mig uti vår lilla trädgård bredvid vägen. För att göra henne glad antydde jag först i största allmänhet att jag aldrig skulle glömma henne, varefter jag bad henne göra mig en tjänst.
