»Och det är, Biddy, att du inte försummar något tillfälle att hjälpa fram Joe litet.»
»Hjälpa fram honom?» frågade Biddy med lugn blick.
»Ja. Joe är mycket bra — i själva verket tror jag, att han är den bäste karl som någonsin levat — men han är lite bortkommen i somliga fall. Till exempel, Biddy, i sin bildning och sitt sätt.»
Fastän jag såg på Biddy, då jag talade, och fastän hon spärrade upp ögonen när jag talade, såg hon icke på mig.
»Åh, hans sätt! Duger inte hans sätt då?» frågade Biddy, och tog ett svart vinbärsblad.
»Kära Biddy, det passar mycket bra här.»
»Åh! Det passar här», avbröt Biddy och såg stadigt på bladet i sin hand.
»Hör mig till slut. Här passar det nog men om jag skulle skaffa Joe en bättre samhällsställning, vilket jag ämnar göra, då jag fått min förmögenhet, skulle det knappast duga.»
»Och tror du inte han vet det?» frågade Biddy.
Det var en retsam fråga, ty jag hade aldrig haft den avlägsnaste tanke däråt, att mitt svar kom litet snäsigt:
»Vad menar du, Biddy?»
Biddy hade klämt sönder det lilla bladet mellan sina händer — lukten av svarta vinbär har sedermera alltid återkallat i mitt minne denna eftermiddag i den lilla trädgården vid vägen. Nu sade hon:
»Har du aldrig tänkt på, att han kanske är stolt?»
»Stolt!» upprepade jag med föraktfullt eftertryck.
»Ja, det finns många sätt att vara stolt», sade Biddy,
